Jag undrar ibland om det finns änglar. Det känns i alla fall som om det gör det när man tittar upp mot stjärnorna. Jag vet inte varför men på något sätt inger alla miljoner små ljusprickar hopp om någon som vakar över en på ens skumpiga resa genom livet.
Egentligen, om jag tänker efter, du vet så där riktigt, riktigt ordentligt, så vet jag att det gör det.
Änglar utan vingar är de vanligaste, det vet jag. Det är såna änglar som inte bara ser dig utan verkligen Ser dig, såna som inte bara lyssnar utan Lyssnar, människor som hjälper dig att Leva. Har man tur så träffar man en sån ängel. Jag hade just en sån tur.
Min ängel kom svävande någon gång i nionde klass. (Det var väl kanske inte riktigt så att hon svävade, kanske mera gick, men när man pratar om änglar passar det bättre med ”svävade”). Jag behövde verkligen en ängel just då. Jag var förvirrad. Ledsen. Vilsen.
Jag kände mig lite som en pusselbit som försökts bankas dit på fel plats, sådär trasig och luddig i hörnen. Kanske skulle jag aldrig passa in på min riktiga plats sen med mina trasiga hörn. Tänk om jag skulle kastas bort och hamna i en papperskorg bland ofärdiga brev och gammalt pennväss? Sådana tankar är skrämmande och man kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden. Då blir man Blind. Och när man inte längre Ser, då börjar man gå på automatik. Börjar man väl gå på automatik, då är det kört. Det är då man dör. Puts väck är alla känslorna och med alla känslorna livet. Pang, Bom, Tjoff, du har inga känslor - du är död. Kanske man kan se det som en nära döden upplevelse? När hon kom svävande och strödde små, små stjärnor överallt och även om inte allt blev bra, så blev det bättre. Tack vare min ängel. Jag visste inte med en gång att hon var en ängel, men senare förstod jag. Detta var min ängel, och hon är vackrast i världen.
”Tror du på liv efter döden?”
(Min ängel tittade lite smått förvånat på mig.) ”Apropå ingenting?”
”Det ploppade upp, så jag bara frågade...”
”Ja, det gör jag. Gör du det?”
”Jag vet inte riktigt, det känns så avlägset liksom, men nåt måste ju hända, annars är ju mitt liv completely pointless...”
”Nej. Det är inte meningslöst, för ditt liv betyder mycket för andra människor... som till exempel mej.”
”Verkligen?”
”Ja. Så är det. Så tänk inte så för du betyder så in i helvete mycket för mej.” Hon gjorde en liten paus och sa: ”Jag tror jag måste gå nu.”
”Du...”, sa jag ”Tack för att du andas.”
”Tack för att du äter.”
Ibland kan det vara farligt att berätta för sin ängel att hon är just en ängel. Det är inte säkert att hon vet om det själv, och så kan allt bli helt fel och sedan så är man ensam igen. Det är ju det sista man vill när man äntligen har hittat sin ängel. Man vill ju bara förklara för någon hur mycket man tycker om henne och hur viktig hon faktiskt är för en. Om man berättar för människor att man älskar dem så är risken mycket stor att man gör personen i fråga helt vettskrämd. Man kan nästan orsaka en inre orkan i någons hjärna, allt med bara tre små ord. Tre små ord som inte alls är menade att göra någon rädd eller förvirrad. Det hela är ganska farligt. Men om… om man nu berättar för sin ängel, och ängeln inte alls blir rädd, kan det vara början på ett helt nytt liv, ett helt nytt blad, en helt ny berättelse.
Det var sommar, och nu visste jag att hon var min ängel. Undrade om jag skulle våga berätta, och framför allt hur? Vad säger man? När är det bäst att säga si och när ska man säga så? Vad ska man inte säga? Hela kroppen surrade, hjärnan ville inte samarbeta och jag blev yr av bara tanken. Men så, alldeles plötsligt, fick jag höra det som jag så länge hade väntat på att få säga, från min ängel. Jag? En ängel? Omöjligt! Men det spelade ingen roll vad jag trodde, jag skulle tro på allt som kom från min ängels läppar. Sen, när jag hade hört, så var det lite lättare för mig att berätta samma sak, och min ängel blev lika förvånad som jag. Och även om vi kanske inte tror det när vi säger det, så är vi kanske änglar för varandra, hon och jag.
När våra läppar möttes för första gången trodde jag verkligen att jag skulle svimma. Elektricitet – 2000 volt – rakt igenom kroppen – boom! En inre explosion. Vem hade kunnat ana? Vem hade kunnat gissa att någon någonsin skulle kunna ha känt på samma sätt som jag? I några månader var jag lyckligast i världen.
Jag vet inte vad jag ska börja med...
Jag är så lycklig att du finns! Och jag saknar dig:
Överallt
Varje dag
Hela tiden
Jag vet inte hur du känner längre. Jag vet inte vad jag ska, borde eller inte borde göra. Allt är så förvirrande och jag bara snurrar runt i något slags grått, suddigt, surrigt virrvarr utan någon som helst kontroll. Jag får väl se var jag hamnar.
Jag vet inte varför jag sitter och skriver egentligen. Ett brev jag inte kan posta. Kanske jag bara driver tankar till ett papper?
Det finns så mycket jag vill säga men jag fungerar inte när jag ska prata. UR FUNKTION - försök igen senare. Det blir aldrig senare, men sen plötsligt är det för sent. Vad gör man då? Det här har ingenting med något att göra och någonting med allt att göra. Var ligger logiken i det…? Det brukar kännas så...
Det finns väldigt mycket sudd och blurr överallt och jag har ett sånt moln runt mig hela tiden skulle jag tro. Därför är det så skönt att du vill titta in i mitt sudd och blurr ibland. Då får jag se någonting klart.
Jag älskar dig min Fluga. Du glittrar på insidan.
Tiden går så långsamt när man är ensam.
Ibland önskar jag att jag kunde vara en liten, liten cell hos dig. Kunna vara väldigt nära, hela tiden. Kanske bo in en tanke eller i ett hjärtslag. Jag vet inte. Jag vet inte så mycket alls to be honest. Jag är bara så trött på att vara ensam och min kudde viskar aldrig tillbaka.
Det är inte samma sak att hålla sig själv i handen och det funkar inte att räkna sina egna andetag.Jag trodde jag skulle svimma första gången. Dina läppar. Kommer du ihåg ditt sms? Du frågade om det var verkligt eller om du hade drömt...
Jag tycker om dina händer väldigt mycket. Det är något speciellt med dem. Jag saknar dina händer.
Tack. Tack. Tack. Tack.
Alla Fjärilar behöver en Fluga och jag saknar dig!
